Nu ska jag försöka skriva med en gin fizz och en stor öl i kroppen men det ska nog gå alldeles utmärkt!

Vi startade från Dijon sådär vid 10-tiden och letade oss ut ur staden – tack och lov för den talande tanten i bilen säger jag bara! Sedan var det landsbygd och mer eller mindre övergivna städer igen, mil efter mil. Men de första milen var landskapet omväxlande och trevligt.
Vi stannade för lunch i ett litet samhälle och åt en trerättersmiddag med en fisk som eventuellt var marulk, enligt Stefan, och som avslutades med en gigantisk chokladtårta.

Övermätta och belåtna fortsatte vi färden. Vi konstaterade att fransmän gillar att cykla, åtminstone på helgerna. Vid Cluny gjorde vi ett stopp för naturligtvis måste vi spana in det berömda benedektinerklostret från 900-talet som jag läste spaltmeter om på universitetet! Vi blev lite ställda när vi öppnade bildörren och hörde reggaemusik med basen på högsta volym så marken skallrade. Men nej, detta skulle inte sänka våra förväntningar, sade vi. Frankt betalade vi även inträdet på totalt 19 euro, och fann att det i princip var inträdet även till nuvarande staden. Men nu ska vi inte vara tjuriga sade vi till varandra och kämpade på till klostret… eller till det ca1/20-del av det som var kvar, resten var i bästa fall efterkonstruktioner.
Vi gick in i klostret och lite varstans stod modeller av hur det såg ut i sin glans dagar. På denna bild står vi här:

Här och var stod någon halv pelare eller i bästa fall någon vägg från denna tid. Om de hade behållt det så som det såg ut med ruiner och allt skulle det ha varit utmärkt, men nu hade de byggt modernt runtom ( eller modernt och och modernt, mycket var byggt i fläskig barockstil på 1600-talet), så hela känslan av medeltid var bortraderat. Vi tog några bilder på förödelsen i alla fall.

Inte blev det bättre av reggaemusiken som ringde i öronen, och som ackompanjemang av detta åkte bilar runt och tutade allt vad tygen höll – tydligen var någon sorts musikfestival på gång.

När vi lämnat detta sorgliga ställe fortsatte vi vår färd mot Lyon. Landskapet blev alltmer platt och husen slutade vara i tegel med fjällpanelinslag och istället var det rappade fasader. Ja, korsvirkeshusen (fallfärdiga som de var) har slutat förekomma för länge sedan).
Vi fick stryka ett par planerade stopp på vägen för att hinna till Lyon och vårt problem är hur vi ska hinna till alla ställen vi planerat framöver och hinna med flyget hem…. Ja, ja, vi får se hur det går med det, kanske behövs omprioriteringar eller att vi väljer mototorvägar framöver i högre grad än nu, för nu åker vi igenom varenda by som finns- där är det ofta 30 eller 50km/h och om man håller hastigheten visas en glad gubbe på en lysdiodskylt, annars är gubben ledsen – detta är något som borde införas i Sverige, tycker jag!

I Lyon hade vi återigen stor hjälp av vår pratande tant i bilen, även om vi ibland misstänker att hon väljer lite omvägar. Lite problem är det dock när hon säger: ” now take left ……at… the third exit”….och då har man ju redan svängt när här hon säger ” now”.
Men vi hittade rätt, och checkade in. Efter det låtsades vi inte alls vara trötta utan gav oss ut på stan och inspekterade. Mycket verkar det vara att se imorgon då vi ska vara kvar här. Vi stannade vid ett ställe och tog gin fizz och tittade på folk och hade det skönt och konstaterade att det nog bara var gin i denna och möjligen en del citron. Förutom att folk går och cyklar kan vi berätta att färdmedlen förutom bil och cykel är bräda och kickbike, både för barn och vuxna. Efter detta stopp hittade vi en klassisk engelsk pub (där de kunde lite engelska) – när vi bad om snacks så var det det en jättestor torkad salami vi fick! Den kämpade Stefan med hela kvällen med att skära skivor av, för den var hårt torkad minst sagt. Han önskade att han haft med sid en vass kockkniv.

Det vi i inte orkade äta smugglade vi med oss i min handväska så det är första gången jag haft en salami i handväskan…