När vi vaknat, ätit frukost, och packat gav vi oss av från vårt hotell, så här fredag den 13:e, utan några incidenter. Första biten i Heidelberg kändes som igår – lite dassig, förstadsaktig och ospännande, men snart började återigen klättringen uppåt bergssidan bland fina hus byggda i sandsten o tegel med brutna tak i skiffer välvda över vindsfönster. Ganska branta vägar var det men inte alls som igår så idag fanns det gott hopp om att överleva färden. Målet var Heidelberg slott och efter vi parkerat bilen var det dags att gå nerför berget för att finna det. Det visade sig vara men jättefint, bland annat för att de inte återuppbyggt det utan att man visade att det varit utsatt för tidens tand genom århundradenas lopp – vi kom dessutom från ”rätt” håll så vi gick genom slottsparken, som var riktigt grön och fin. Från slottet var det fin utsikt över de gamla stadsdelarna så äntligen fick jag en bild av Heidelberg som stämde åtminstone lite överens med min inre, kanske lite väl romantiska och glättiga bild -jag hade liksom tänkt mig en blandning av Heidi, Hans o Greta, Sickan Karlsson och någon som sjunger Heidelberg i Alperna…vilket Stefan upplyste mig om att det nog var Edelweiss som jag tänkte på..

 

 

 

 

 

 

 

 

Nöjda och glada fortsatte vi vår färd mot nästa mål, Speyer, men först var det lunch som vi intog på Ikea, vilket var en intressant upplevelse, eftersom hela menyerna var skrivna på svenska och väggarna var klädda med bilder från olika svenska landskap — kändes lite konstigt. Resan tog en del tid men framåt eftermiddagen var vi framme, och fick som vanligt ägna halvannan timme åt att leta parkeringsplats. Sedan mot domkyrkan, som skulle vara den största bevarade domkyrkan i romansk stil (nu talar vi ca 900-1100-tal) och som jag läst om då jag pluggade konsthistoria.

Visst var den fin men väldigt avskalad och väldigt, väldigt oautentisk, det mesta verkar ha byggts till och rättats till de senaste 100 åren så resultatet var en slät och perfekt vision av hur man tänker sig en romansk kyrka… inte alls inspirerande.

Jaha, då iväg igen mot vår hotelldestination i Stuttgart, och då insåg vi att även om vi skulle blåköra skulle vi inte hinna till det planerade museibesöket i Mercedes- Benzmuseet, det var bara att planera om — detta har redan hänt flera gånger så det är bara att vara lite pragmatisk ibland. Vi ägnade istället åkturen till att fascineras av att det återigen, i närheten av Stuttgart, dök upp vinodlingar på de flacka bergssluttningarna, för ingen av oss hade liksom hört talas om stuttgartviner. 

Jaha, tänkte vi – Stuttgart… det låter ju inte så där jättekul precis, men det visade sig vara en riktigt trevlig stad. Vi bor i ena änden av järnvägsstationen på ett riktigt trevligt hotell med fint stort rum och ett badrum vi skulle kunna dansa i, och när vi väl kom iordning så gav vi oss ut och upptäckte staden. Vi hittade nästan genast en affär som var som en Panduro de luxe, där jag hittade lite tecknarsaker jag köpte och sedan kom vi på en jättetrendig gågata med massor av folk som strosade och massor av affärer… dock inga restauranger.

Vi gick till slut tillbaka till  ett ställe framför stadens slott, där det var massor av folk som satt och tog en drink och åt lite smått och lyssnade på jazz som spelades av en mässingsorkester i ett lusthus. Mysig stämning, och vi slöt upp och avnjöt en hamburgare och enligt mitt resesällskap mörkt veteöl till tonerna av tradjazz i den sommarvarma skymningen.