Vi vaknade helt matta och uttorkade eftersom det var så otroligt varmt på rummet. Lite gladare blev vi över den härliga frukosten som kunde avnjutas på hotellets svala innergård.
Sedan ”on the road again”. På dagens färd hade vi inga stopp inplanerade utan vi åkte över berg och djupa dalar på småvägar, och ibland på motorvägar. Mycket skog, kunde inte ana att Tyskland hade så här mycket skogspartier, men även mycket sädesfält, massor av majsodlingar och en del humleodlingar… men varken nötboskap, hästar, får eller andra djur, man kan inte låta bli att fråga sig var de gömt dem?!
På vägen stannade vi vid ett bryggeri, Maisel, där vi hoppades kunna komma på visning, men vi kom fel tid. Däremot var lokalerna ganska häftiga och genom glas kunde vi se lite av tillverkningen, så Stefan verkade ganska nöjd ändå.
Efter lite inköp åkte vi vidare.
Till sist hittade vi ett värdshus vid en kurva i en liten by så att vi kunde få i oss lite mat. Det blev inte lite mat. Det blev mycket, mycket mat— vi beställde jägerschnitzel med pomme resp stekt potatis och det var en jättebit kött täckt med brun äcklig sås med burksvamp. Inte så gott men rejäl bukfylla. Vi fick sitta länge för betjäningen var inte den bästa, så vi kunde betrakta folklivet, bland annat brevbäraren som fick bära in post till porten till varje hus, för uppfinningen med brevlådor vid gårdsgänsen/staketet har inte kommit hit än.
Sedan fortsatte vi vår färd mot Bamberg och kom till ett Best Western hotel med AC! Jag kan säga att vi med våra yttersta mentala krafter lyckades släpa oss ut från vårt svala rum för att gå på upptäcksfärd i Bamberg. Vi kom inte så långt, för i praktiken runt hörnet låg en Bierstube som serverade rököl, vilket var målet för hela resan. Vi gick in i innergården och fick sitta vid samma bord som ett äldre par som vi tyckte i början var lite barska och avvisande, kanske för att vi satt med våra mobiler. Vi försökte nämligen förgäves checka in på Facebook eller på annat sätt komma i kontakt med yttervärlden men som på så många andra platser i Tyskland finns det ingen täckning mitt i städerna.
När ölen kom in fick jag smaka på denna specialitet som smakade ganska gott, men ungefär som man stoppat ner en rökt medvurst i ölen. När jag sedan fick frågan från serveringspersonal om jag ville ha en öl till och svarade Nein Bitte log paret bredvid oss och när Stefan o jag övade i att säga Ja Bitte och Nein danke började de prata med oss och säga att det där var naturligt för dem. Det visade sig att de var riktigt trevliga och speciellt mannen var duktig i engelska så vi avhandlade allehanda ämnen såsom turisttips, kända svenskar och tyskar, världspolitiken, miljöförstöring mm.
Efter detta gick vi en promenad i mörka svala sommarnatten i staden innan vi återvände till hotellet. Då var klockan strax innan midnatt så därför får ni min berättelse en dag senare denna gång.
