Idag skulle vi återigen ägna oss åt antiken men inte i Rom utan 24mil söderut, i Pompeji. Därför blev det tidig avfärd från stationen kl.8,48, och när vi väl kom till rätt perrong, rätt tåg och rätt sittplats gick färden ner till Neapel snabbt och smidigt. Jätteskönt tåg och fint landskap med höga skogsklädda berg i bakgrunden. I Neapel var det byte till ett lokaltåg som var betydligt trängre och varmare men det gick det också.

Väl framme började vi med att ta en helt underbar juice, dubbel espresso o en foccacia och sedan kände vi oss redo. Som tur var låg ju ingången till Pompeji nära stationen men biljettkön var lång. Sedan var vi till sist inne men det började med en jättelång uppförsbacke i stekande sol. Där började sedan staden, det som är kvar efter ett vulkanutbrott år 79e.kr… och det är mycket! Pompeji började grävas ut på 1800-talet och då under ett lager av 6m aska fann man staden som vid utbrottet hade runt 20 000 invånare. Kvar är mer eller mindre välbevarade hus, ibland med målningar, utmed stadsgatorna med trottoarer och deras höga övergångsställen. Det fanns bagerier, affärer, frisörer, badhus, barer och bordeller, boningshus och mycket, mycket mer. Staden bara fortsatte och fortsatte vart man än gick! De flesta människor hann fly vid vulkanutbrottet men en del blev kvar. Där deras kroppar funnits hade det bildats håligheter och de dåtida arkeologerna hade sinnesnärvaro noga att fylla håligheterna med gips vilket gör att man ser hur de låg när de fick askan över sig. Så verklighetstroget så här visas inga bilder på det. Nu visade det sig att jag tog drygt 200 kort här medan Stefan bara tog hälften så många och modern ännu färre så trots att vi inte ens tog 500 bilder ihop har jag inte tagit med alla kort här utan bara ett urval:

Jag tyckte det var helt fantastiskt! Tyvärr var det runt 38 grader i skuggan och man var mestadels hänvisad till soldränkta gator så mot slutet av vistelsen var vi ganska möra, milt uttryckt.

När vi började leta oss mot utgången hade vi varit där i drygt 2,5 timmar och då var det nästan panik att få någonstans att sitta och få något att dricka. Vi hittade ett halvschaskigt ställe där vi tog varsin blaskig cappuccino innan vi tog oss till stationen. Till all lycka, tyckte vi då, gick tåget till Neapel direkt, och väl framme hade vi tänkt oss att ta en rejäl middag. Det gick om intet, det fanns nästan ingenting att äta – det blev macka igen. Eftersom vi hade tidsbestämda biljetter hem till kl.19, skulle vi slå ihjäl två timmar på Neapels järnvägsstation och det var banne mig inte lätt. Det är en jättestor station men inte så trevlig, men till sist fann vi varsin sittplats där det inte var alltför många som såg ut som drogade och/eller uteliggare. När tåget väl kom var det ett lika fint tåg som på ditvägen, det går direkt till Rom och höll ca 300km/h stor del av vägen. Sedan var det den sedvanliga promenaden från stationen och en uppfriskande dusch innan man skulle skriva ihop detta om dagens äventyrligheter.