En liten fransk frukost, (kaffe, bröd, sylt, honung och nutella), inledde dagen innan vi for iväg ut mot de uråldriga vulkanerna i Monts Dômes och Monts Doré. Vindlande vägar upp och ner för dalarna, tyvärr var det mesta av utsikten täckt av skog. De sceniska vägarna som kartan kallar det gav för det mesta den här utsikten.

Lunchen intogs på en liten fransk bistro där det bara fanns en rätt att välja på. Det var nog en av de mer äkta franska rätterna vi fått hittills – anklår med vita och gröna bönor.

Så småningom hittade vi iaf en gammal borg att titta på. Det krävde dock fyra stopp innan vi hittade en lucka mellan träd och buskar där det gick att se. Skuggtemperaturen hade vid det här laget klättrat upp till 38 grader så klättringar upp och ner i raviner bedömdes som mer hälsovådliga än vanligt.

Färden fortsatte upp och ned för bergssidorna, alltmedan min reskamrat såg till att hålla fast bilen på vägen med ett fast grepp om dörrhandtaget. Kursen sattes mot Rocamadour som tydligen är ett viktigt stopp för pilgrimer på väg till Spanien. Här ska de tydligen trava upp för berget och krypa på knäna upp för trappor för att återuppleva Jesus fjorton hållplatser eller nåt liknande. Jag tyckte att det var ett fruktansvärt ställe, otroligt kommersialiserat och cyniskt. Dock väldigt imponerande bygge och häftig natur.

Vidare till nattens, och nästkommande natts, boende i Sarlat. 40 grader ute och 26 grader på rummet lamslog oss för ett litet tag; vi lyckades till sist ta oss ut och stappla in till stadskärnan för skaffning. Trots komalik sinnesstämning hittade vi en jättebra restaurang, la Rapiere. Laxtartar till förrätt, ankbröst för mig och öring för Maria som huvudrätt och som avslutning getost med valnötssallad.

Sen kunde vi nöjda och glada ta oss tillbaka till hotellet för en natt i det inte så svala rummet.